Kent Andersson
1933 – 2005
Handling
Situationen i dikten är en okänd person som vill förmedla ett budskap. Det framgår inte med tydlighet var diktjaget är eller vem/vilka (om någon) som hon/han/hen talar med. Var dikten utspelar sig är heller inte någonting som framgår. Man kan notera det faktum att han nämner att de finns tak där han befinner sig. Utifrån det kan man dra den slutsatsen att det finns hus där och människor eftersom de är dessa människor som motsvarar alla de felfinnare som han nämner.
Dikten handlar om alla dem som går omkring med en vinge, en vinge som är en börda som vi måste smyga med. En vinge som alla andra säger till oss att vi inte kan flyga med. Dikten talar om de felfinnare som med sina pekpinnar pekar och säger ”Nej du kan väll inte flyga”. Skulle man ens våga drömma om att flyga med den, så kommer dem och tar din vinge ifrån dig. Trots detta, går alla med en vinge, en dröm, en längtan, en sång. Tanken att alla en dag kanske får flyga tillsammans, finns där.
Vi har alla drömmar, mål, tankar om vad vi vill göra eller uppnå. Vi har drömmar vi vill förverkliga och jag tror att vingen i dikten symboliserar detta. Dikten uttrycker vingen som en dröm, längtan och sång. Vi går alla omkring med vår vinge, vår längtan eller dröm som kan bli en börda för oss, något vi måste smyga med. Runt omkring oss finns det dem som säger till oss att hålla oss på marken och att vi inte ska tro på att vi kan om vi vill. ”Nej för du kan väl inte flyga” säger dem i dikten. Det är inte det att vi inte kan eller vågar, utan vi får inte besanna våra drömmar för de som styr över oss får oss att tro att vi inte kan. Det andra säger tycks kunna stoppa oss. De låter oss inte fullfölja våra drömmar, göra det vi vill. De kanske vet bättre? Jag tror många svaga personer litar på vad andra säger, andra som verkar mer intelligenta och de som verkar veta bäst. Det kan vara föräldrar, förebilder av olika slag, storasyster eller storebror. I dikten uttrycks dessa bland annat som nitiska, kritiska och akademiska felfinnare. Man låter sig själv pressas ner och man fortsätter att gå som en envingad jävel som inte kan flyga. Jag tror man måste våga vara stark och stå upp för sin egen skull och inte låta sig pressas ner av andras röster och att det är det dikten vill säga.